TADANG
Det här hittade mina ögon idag
Julia skriver detta:

↓

Anneli på Jeu de rôles har skrivit om att jag inte är tjock. Att det i och för sig är bra att det finns positiv dialog om och förebilder för tjocka tjejer, men att det blir fel när en sån som jag, som inte är tjock, kallar mig tjock och pratar om det.
↓

Jag tycker att det känns lite likadant när kvinnor i 75-kilosklassen driver tjockisbloggar som när pyttesmå tonårstjejer med texten ”Fet?” ovanför hänger på väggarna i Stockholms tunnelbana. Det är lite hånande mot alla riktiga plus size-tjejer. Om jag med min extra bilring runt magen måste ta till ”tjock och stolt!” för att vara nöjd med min kropp, vad signalerar jag inte då till kvinnorna över 100?
↓

Jag kan hålla med om det generella resonemanget, men: 1) Tjejerna i tunnelbanan var väl till just för att illustrera att tjejer nojar om fett oavsett storlek, 2) varför kan inte spannet för tjock och stolt vara både självdefinierat, generöst, inkluderande och kärleksfullt? och  3) jag harskrivit om det förut, men jag känner att det behöver sägas igen och utvecklas vidare.
↓

Jag är tjock. Det är för mig ett beskrivande ord, som kort (eller i mitt fall medellång) eller blond eller enbent. Det är. Folk lägger in massa andra saker i det, som jag tänker skriva om senare (typ FETT ÄR OHÄLSOSAMT eller FETT ÄR FULT) men det är egentligen bara ett adjektiv. Sen kan andra människor vilja säga emot för att de tror att jag säger alla de där andra sakerna om mig själv, eller för att de tror att man måste säga emot, eller för att de helt enkelt inte håller med. Men det ÄR så. Jag är tjock, jag är snygg (tycker jag för det mesta), jag är tjock och snygg och det är inte något slags motsatsförhållande. Sen är jag inte så hälsosam som jag skulle önska alla gånger, men det har väldigt lite med min vikt att göra.
↓

Men Anneli kommer också fram till något annat som är minst lika intressant, när hon definierar tjock. Hon tror att hon och jag drar typ samma storlek, och hon behöver inte handla på tjockisavdelningar. Guess what? Det behöver jag. Jag har för det mesta runt storlek 48 i byxor, och det är det väldigt få butiker som saluför — och då i princip bara på just tjockisavdelningarna. Jag kan inte ha saker med tajta ostretchiga ärmar heller, för jag har tjocka armar. Jag är ett jättepäron med ganska liten midja, visst, men jag har valkar och fett och jag är tjock.
↓

Jag funderade på om jag skulle våga blogga siffror. Storlekar är en sak, även om det kan vara känsligt — men vågar jag skriva ut min vikt? Kan folk ta siffran för vad den är utan att få skrämselhicka (eller bli otrevliga)? Är det ens egentligen siffran på vågen som avgör om man är tjock eller inte? Men det hör till resonemanget, som är ett jag brukar hojta om lite då och då och skyller på lite olika saker, och det är: Jag tror att vi blir mer och mer dåliga på att bedöma vikt och storlek. Anneli är 170 centimeter lång och väger 76 kilo, och tycker att vi är ungefär lika stora. Hon har objektivt fel — och hon viktuppskattar fel med så stor marginal att det inte går att prata om något ungefär.
↓

Jag väger runt 95 kilo. Jag är en och sextifem lång. Jag skulle kunna tjafsa om muskler och benstomme och ja, det är en av förklaringarna, men det är också så att jag är tjock. Enligt BMI-bullshit är jag typ sjukligt fet — så långt skulle jag nog inte dra det, men JAG ÄR TJOCK. Det är inte elakt mot mig själv att säga det, och det är inte elakt mot eventuella människor som väger lika mycket eller mer. De är också tjocka, och det säger absolut ingenting om dem — förutom att de är tjocka.
↓

Det är inte långt ifrån att jag får lust att blogga underklädesbilder på mig själv rakt upp och ner för att visa att hej, så här kan en kropp se ut, så här kan nittifem kilo se ut. Det är en tanke som dyker upp då och då, och jag vet inte riktigt om jag är mogen för att genomföra den än. Men vem vet?

http://juliaskott.wordpress.com/2010/03/18/du-ar-ju-inte-tjock