Jag sitter och läser allt som dina händer har fått ut ur hjärnan.
Det är inte konstigt att du kan få ihop allla bokstäver och rader så fint när du bär på det stora.
Men det jag inte får ihop är all denna klokhet som finns där inne.
Varför använder du den inte när den behövs som mest?
Du kanske inte vill längre.
Säg det med ord och ljudvågor då.
Du kan hälla i dig livets dryck och springa på ängarna som ett litet barn igen med skrattet kvävt i strupen.
Men tro inte att jag inte ser...
-"Din kropp säger allt."

Det är lättare att vara med dom som inte tar skada och inte ger blicken som talar mer än själva livet va...
-"Eller hur"

Du skrev: 
 
Kanske vore det bäst att bara ignorera.

Men om det inte går?

vad gör jag då?

ska jag bara kväva allt i halsen och låtsas som att du aldrig funnits?

Jag vill så mycket

men det kommer du aldrig att få veta.

Kärlek.

Att det ena stunden kan vara så underbart och andra göra så förbannat ont.

Hela livet är uppbyggt kring det

ändå är vi ofta rädda.

Du ser inte mig

men i mina tankar ser jag dig hela tiden.

Jag både hatar och älskar det på samma gång.

Känslan är vidrig men ändå vacker.

Fast jag vet att i slutet kommer den att skada mig.