Det är så stört att jag alltid ska hamna i det här vackra vita rummet.

Efter att ha öppnat ögonen riktigt ordentligt så har jag märkt att det är så otroligt många som tror att dom känner mig.

Och många verkar tro att dom har någon slags makt över Berenice.

Ja ni får helt enkelt fortsätta och ha eran mega-makt över mig.

Om ni känner att jag är ett sådant fint behov att ha i hjärnan konstant så inte mig emot.

Dom som verkligen har kommit in under skinnet och fått mitt mega-hjärta är ett fåtal.

Dom är mina pelare som håller upp allt runt omkring.

Dom är stjärnor som lyser.

Dag som natt.

Natt som dag.

♥

Men du min kära är nog inte en av mina längre.

Eller?

Att använda bokstäver är nog det enklaste som finns.

Det har vi ju redan kommit fram till.

Men verktyget som man behöver för att kunna visa och mena saker och ting har du tyvärr inte.
Inte för mig iallafall.

Är det inte underligt att du och jag har hamnat här efter allt?

Jag har visat och gjort allt som kan tänkas av just mig till dig.

Men vad har du gjort för mig?

Det är just det.

Det säger allt.

Vart du står och vad du känner.

Du äger tystnaden.